Jo nånstans i lustgasens värld.. Tidsperspektivet sviker mig här nånstans.. Just då kändes det som en evighet utan slut men nu i efterhand så var det ju inte så länge ändå:) Rummet känns som en ändå dimma i alla fall och ibland glömmer jag nästan bort va jag gör här när jag inte har en värk. Men när värken kommer påminner DEN mig snabbt om att jag ska föda. Nu börjar även krystvärkarna komma. Klockan kan nu vara närmre 8 på morgonen. Exakt va jag gjort de andra timmarna minns ja inte riktigt..
Ja va inte öppen helt men vid undersökningen konstaterades det att jag kunde krysta på ändå, dels också för att jag va omföderska. Nu börjar jag lessna rätt rejält. Kändes som det inte hände ett dugg. Jag krysta och han va me på noterna, sen ångrade han sig och drog sig tillbaka igen. Nu ville jag åka hem, jag ville inte mer, bad de att dra ut han heller bara göra nått. Här började allt kännas hopplöst. Med Albin krysta jag i typ 20 min, de e helt okej. Nu hade det säker gått 20 min + 1 timme!!
De började prata om sugklocka mitt i all dimma, men helt plötsligt så bara vände det. Han bestämde sig för att komma till oss. Jag minns att jag tänkte nu tar jag bara i en gång till och så gjorde jag det.... Och så kom han 9.30 på lördag morgon... Helt himla underbart.. Ett skrik som är helt fantastiskt att höra.. Ja och så va smärtan borta. Och allt kändes plötsligt så himla enkelt när han bara låg där.. Känslan är obeskrivlig och det är kärlek på en gång!
Farmor och faster kom och hälsa på samma dag och Albin kom en liten stund på kvällen.
Vi blev kvar en natt och sen var det så himla skönt att få lämna sjukhuset på söndagen och njuta av lilleman på hemmaplan istället.
*STORT TACK TILL ALL PERSONAL SOM HJÄLPTE OSS och KÄRLEK TILL DIG ÄLSKLING SOM STÖTTA MIG*
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar