Börjar kännas små hopplöst

Hade aldrig kunnat föreställa mig att det skulle vara såhär jobbigt att gå över tiden. Inte för att det är speciellt mycket mer tungt för kroppen än va de va för 2 veckor sen, utan mer för att det tär inombords. Längtan börjar snart bli obeskrivligt jobbig.. Nu har jag då gått över 6 dagar och är mycket medveten om att det kan bli många fler dagar till..... Om man ändå bara kunde få veta att då, den dagen, då kommer han komma.. Men nu vet man ju ingenting:( Barnmorskan borde säga istället att nån gång mellan den 1 feb och den 14 feb kommer er bebis, inte ett beräknat datum för då ställer man sig som in sig på de. Hans födelsedag skulle ju vara den 4 februari så hon! Även fast man vet att det kan diffa 2 veckor åt vardera håll så är det ändå det datumet som varit det man haft fokus på sen ultraljudet.
Ju längre tiden går så börjar jag nojja upp mig mer och mer me.. Har inte känt mig speciellt orolig för förlossningen, men nu börjar det kännas småjobbigt för jag tänker att han växer på sig därinne så mycket och blir en jätte! Den värsta oron är att han inte ska må bra..:(

Fösöker att tänka på annat men det hjälper liksom inte.. Jag gör det ju inte lättare för mig själv att inte tänka på de när jag går in och kollar på alla bebisar på webbisar heller och tänker att snart snart ligger han också där och poserar.. Suck! Vilket himla deprimerande inlägg det här blev nu då..

*Käre gode Gud, ge mig en Värk eller vadsom helst*