Stolt som tuppen

Sitter jag här hemma alldeles ensammen, inga barn och ingen karl. Det är alldeles knäpptyst. Vilken omställning det blivit i vardagen. Från att vara mamma ledig och ta dagen som den kommer så måste klockan ställas på morgonen och man har tider att passa på flera olika håll.
Just nu är Vincent på dagis, hans 4:e dag och det tycks gå bra hittills. Idag har jag vart med honom på morgonen och sen fick jag lämna honom. Till en början gick de bra, sen när han såg att jag skulle gå ut genom grinden blev han jätteledsen, och jag vågade inte titta bak för då hade nog jag me blivit jätteledsen, så  jag bet ihop och gick hem.
De ringde för en stund sen och sa att det hade gått över fort och han lekte och hade det bra igen.Skönt. Får se om han fixar att somna där idag då bara.



Och Albin har varit världens modigaste och duktigaste och börjat åka buss till skolan. Jag följer med och ser till att han kommer på och sen väntar jag på han när han kliver av bussen i stan efter skolan. Det har gått jättebra. Och på morgonen har han sällskap av två andra barn som han känner som också åker bussen ut själva upptäckte vi:) Jätteskönt. Men det är klart det är nervöst som mamma att låta honom åka, men han själv fixar det hur bra som helst. Första dagen tvekade han i sista sekund och svärmor min fick rycka in men sen har det flytit på:) Vincent och jag åkte sällskap med honom in med bussen med så han kände sig trygg  första gången.

Så mina killar börjar bli stora och jag är världens stoltaste mamma över dom. Kärlek till er!

tiden går......

Och nedräkningen till första arbetsdagen pågår med... Med väldigt blandade känslor. Och en ännu mer stressigare vardag..